Herre, gör mej liten, ringa

1. Jesus, gör mej liten, ringa,
gör mej ödmjuk såsom du.
Ack, du ser att mycket högmod
hemligt bor hos mej ännu.
Övervinn det med din kärlek,
att i tankar och i ord
blott en ödmjuk, stilla anda
mer och mer hos mej blir spord.

2. Må jag aldrig om mej tänka
högre, Herre, än jag bör.
Har du givit någon gåva
vare äran din därför.
Må jag varje gåva bära
som ett dyrbart lån från dej,
tills du själv, när dej behagar,
kräver den igen av mej.

3. Ja, o Jesus, gör mej ringa,
på vad väg det måste ske.
Håll mej alltid tätt vid korset,
där du mej all nåd vill ge.
Göm mej undan allt som dårar
med en falsk, bedräglig glans.
Högre än all jordens ära
akte jag din törnekrans!

4. O så låt mej i din skola
dag från dag i lydnad gå.
Lär mej dina bud och stadgar,
lär mej rätt din väg förstå.
Gör mej liten, gör mej ringa,
och bli du min enda ro,
så att Jesus, du för alltid
själv hos mej må kunna bo!

Text: Lina Sandell 1888 (56 år)
Musik: Folkmelodi, upptecknad av Jonas Andersson

Ännu en folkmelodi som Jonas Andersson upptecknat

Jonas Andersson inte bara komponerade själv, han upptecknade även en hel del folkmelodier "ur folkets mun", som han skriver ibland. ("Efter min mor", kan det också stå). En av de vackraste melodierna är följande, liksom den tidigare nämnda föreslagen till en av Sions sånger:




1. En gång, en gång, en gång
ska något härligt hända,
när dagen inne är för brudens hädanfärd.
Då ska ju tidens tvång
i salighet sej vända
och jag blir aldrig mer i Babels bojor snärd.
Den täcka våren
går in för fåren,
och sommaren i härlighet tar aldrig slut.
Vår Herres salighet
blir stor i evighet,
då ärver var och en långt mer än den har tänkt
//: och evigt lov ska offras den som allt har skänkt ://

2. Upp, Salems väktare,
och ring till himlen samman
och öppna templets dörr, där Herren Gud själv står:
det allrahelgaste,
där rätta kärleksflamman
i allan evighet på allas hjärtan rår,
från nådastolen,
från Lammet, solen
som alla arma syndare har återlöst.
Du som har hjälpt mej hit,
o hjälp mej även dit,
så får jag mycket att dej evigt tacka för.
//: Jag lever nu till dess och för din räkning dör ://

Text: Anders Carl Rutström 1754 (33 år)
Musik: Folkmelodi, upptecknad av Jonas Andersson i Ölsund (1851-1913)