Håll fast vid Herrens ord och bud

1. Håll fast vid Herrens ord och bud!
Det finns en Gud. Det finns en Gud.
Han är en borg, där trygg du bor
om nöden än blir stor.

2. Håll fast vid Herrens löftesord!
Här vacklar mycket på vår jord.
Ett finns som ej av växling vet:
Det är Guds trofasthet.

3. Håll fast i tro! Lyft blicken opp!
Du har en framtid och ett hopp.
Gud har i nåd förbarmat sej.
Han kan ej glömma dej.

Text: Hans Hallebo
Musik: Jonas Andersson den 26 maj 1875, "Så älskade Gud världen all", ngt bearb. 2015 (anpassad till texten)

Så ljuvlig vän finns aldrig här på jorden

Även detta stycke är upptecknat och arrangerat av Jonas Andersson. Jag tror att den angivna texten är en sång ur 1700-talssångboken Sions Sånger, men jag har inte kollat upp det. Vacker melodi och fint arrangemang hur som helst:

Ack, saliga dag / Förblindade värld

Till Jonas Anderssons i Ölsund stora insatser hör som sagt att han upptecknade och arrangerade åtskilliga melodier "ur folkets mun" (bland annat sin mors). Följande anges vara till texten "Ack, saliga dag" som jag dock inte återfunnit. Därför publicerar jag den tillsammans med Olov von Dalins text "Förblindade värld", den mest kända svenska texten på detta versmått.



TANKAR OM GUDS FÖRSYN

1. Förblindade värld,
vart rasar din färd?
Ni villsamma fält,
ni brusande strömmar,
vem har er så ställt?
Skall folk och natur
gå fritt utan tömmar,
som vildaste djur?

2. Här vissnar en ros,
när nässlan därhos
blir yvig till mods;
här laddas den rika
med gods uppå gods:
den fattiga ser
sin föda bortvika,
och mister än mer.

3. Men mest gör mig ont,
att dygd ej blir skont,
det himmelska barn
av olyckor bliver
nedtrampat i skarn,
när fräckaste last
till heder uppkliver
och håller sig fast.

4. Jag intet förstår:
försynen begår
så skenbara fel.
Skall världen sig välva
på lycka och spel?
Månn´ himlarna här
har skapat sig själva
och själva sig bär?

5. Så talar min harm
mot Allmaktens arm;
så ivras mitt mod,
i blindhet och yra,
med kött och med blod;
det önskade få
all världen bestyra,
en dag eller två.

6. Men Eviga Lag,
som finner mig svag,
förlåt mig mitt knot:
vad skulle jag råda
din vishet emot?
Ack, hade jag nåd
att en gång få skåda
ditt hemliga råd!

7. Förnöjd med min lott,
jag anser för gott
vad Himmelen gör,
jag står och jag sviktar,
jag lever och dör
i Skaparens hand,
som räknar och siktar
den ringaste sand.

8. Så bär dig då till,
du värld, som du vill,
låt ondskan gå fram
i prunkande kläder,
låt ära bli skam,
låt fänad bli folk,
låt samvet bli väder
och tungan dess tolk.

9. Uppstudsa din prakt
mot Skaparens makt,
slå dygderna ned,
låt lasterna bära
sin purpur i fred;
jag vet dock förut,
att allt till Hans ära
skall lända till slut.

10. Mig inte ett hår
av huvudet går,
mig ingen förtret
i hemlighet vankar,
som Han icke vet:
Han öppnar mitt bröst,
Han ser mina tankar,
min ängslan och tröst.

11. Min lycka han såg,
då jag ännu låg
i mörkheten kvar,
mitt urverk han ställde,
mitt bröd han mig skar.
O, skulle då du,
Allsvåldige hjälte,
förgäta mig nu?

12. Så skall då allt mitt
från sorg bliva fritt.
Förnöjd med Guds råd
jag aldrig skall skilja
hans tuktan från nåd:
Mitt hus har jag byggt
på Skaparens vilja.
Där sover jag tryggt.