Tack för ditt löftesord (sista versen av Julen förhanden är)

Tack för ditt löftesord,
ljuset från dej,
tack för ditt rika bord,
dukat för mej.
Tack för ditt dyra blod,
tack för din Ande god,
tack för ditt tålamod,
Herre, med mej.

Text: Lina Sandell 1859 (27 år) "Julen förhanden är"
Musik: Jonas Andersson

Lev för Jesus!

Den här melodin av Jonas Andersson är visserligen inte skriven till precis den här texten - som Lina Sandell skrev till en yngre väninna på dennas födelsedag - men jag tycker det är intressant att testa också denna folkviseartade melodi i moll till den uppfordrande texten (här något bearbetad).

1. Lev för Jesus, inget annat
är dock värt att kallas liv.
Åt den vännen framför andra
hjärtats första kärlek giv.

2. Lev för Jesus, världens tävlan,
rykte, rikedom och glans
skänker aldrig åt din ande
ens en timmes frid som hans.

3. Lev för Jesus - giv åt honom
livets sköna vårdag, men
även sommarns kraft och styrka
och den sena hösten än!

4. Giv dej helt, för det begär han,
själv han gav sej helt åt dej,
när han fattig och föraktad
led och dog för dej och mej.

5. Giv dej helt, för det har ingen
än förlorat något på!
Lev för Jesus, tills du salig
in i himlens ro får gå. 

O må Jesussången klinga

1. O, må Jesussången klinga 
ljuvligt över berg och dal 
som ett återljud av sången 
ifrån Lammets bröllopssal! 
Givs det intet annat ämne 
för de frälstas sång en gång, 
o, då vill jag ej på jorden 
sjunga någon annan sång! 

2. Fri som blomman på sin tuva, 
glad som fågeln på sin kvist 
vill jag leva för att sjunga 
blott om dig, o Jesus Krist, 
vill jag leva för att fröjdas 
av din godhet mer och mer 
och få prisa högt den kärlek, 
som du än så rikt mej ger. 

3. Alla synder du förlåter, 
helar brister dag för dag, 
alla synder, alla brister - 
vilken tröst för mej så svag! 
Vem är den, som vill fördöma, 
när du säger: gå i frid; 
och med nåd och kraft mej kröner 
särskilt för var särskild strid? 

4. Hur det mörknar, hur det stormar, 
du är ljus och tillflykt nog, 
du som helvetet och döden 
i din död för evigt slog. 
Under dina vingars skugga
är så lugnt, så tryggt, så gott, 
och jag är så väl beskärmad 
inom detta fasta slott. 

5. O, så bort med alla tvivel: 
så som Fadern älskat dej, 
så ska du, o Jesus, även 
intill änden älska mej! 
Och du kan ej dö, ej svika 
så som andra vänner, nej, 
vad du lovat mej, det gör du, 
vad du sagt, du sviker ej. 

6. O, så vill jag inte sörja, 
själv du sörja vill för allt, 
du som ger vad jag behöver 
och däröver tusenfalt! 
Mej ska intet, intet fattas, 
nöd och nåd ska följas så, 
att jag dej för trofast delning 
av dem båda tacka må.

Text: Lina Sandell 1864 (32 år)
Musik: Jonas Andersson

Vem klappar så sakta i aftonens frid

1. Vem klappar så sakta i aftonens frid
på ditt hjärta?
Vem nalkas med läkedom, ljuvlig och blid,
för själens förborgade smärta?

2. Måhända du hörde det klappandet förr
och den rösten?
Säg, dröjer du ännu att öppna din dörr
för livet, för himmelska trösten?

3. Du känner det ofta så ödsligt och kallt
mitt i världen.
Du känner det nästan som fattades allt,
trots glansen av yrande flärden.

4. Var ros här på jorden sitt törne ju har,
men den friden
som Jesus dej ger intet törne har kvar,
när dagen en gång är förliden.

5. Vad är väl på jorden all ära och glans
och all lycka
mot lyckan och äran att helt vara hans
och låta av honom sej smycka?

6. Så öppna i dag för den vän som så huld
dej begåvar
med skatter långt bättre än finaste guld
och krona och rike dej lovar!

Text: Lina Sandell 1870 (38 år)
Musik: Jonas Andersson

Herre, gör mej liten, ringa

1. Jesus, gör mej liten, ringa,
gör mej ödmjuk såsom du.
Ack, du ser att mycket högmod
hemligt bor hos mej ännu.
Övervinn det med din kärlek,
att i tankar och i ord
blott en ödmjuk, stilla anda
mer och mer hos mej blir spord.

2. Må jag aldrig om mej tänka
högre, Herre, än jag bör.
Har du givit någon gåva
vare äran din därför.
Må jag varje gåva bära
som ett dyrbart lån från dej,
tills du själv, när dej behagar,
kräver den igen av mej.

3. Ja, o Jesus, gör mej ringa,
på vad väg det måste ske.
Håll mej alltid tätt vid korset,
där du mej all nåd vill ge.
Göm mej undan allt som dårar
med en falsk, bedräglig glans.
Högre än all jordens ära
akte jag din törnekrans!

4. O så låt mej i din skola
dag från dag i lydnad gå.
Lär mej dina bud och stadgar,
lär mej rätt din väg förstå.
Gör mej liten, gör mej ringa,
och bli du min enda ro,
så att Jesus, du för alltid
själv hos mej må kunna bo!

Text: Lina Sandell 1888 (56 år)
Musik: Folkmelodi, upptecknad av Jonas Andersson

Klaga ej om jordens sommar

En sång med mer "höstlikt" anslag är nedanstående. Enligt Jonas Anderssons handskrivna nothäfte är musiken skriven den 16 november 1879 (då kompositören alltså var 28 år) till en sång av L.S. vid namn "Frukta icke!" Men då jag inte kunnat hitta någon sång av L.S. med denna början, publicerar jag musiken tillsammans med en annan L.S.-text, där åtminstone orden "Frukta ej" förekommer. Jag uppfattar den som syftande främst på åldrande och ålderdom, men den har förstås fler bottnar än så.




1. Klaga ej om jordens sommar
hastigt blir i höst förbytt!
Allt är nåd: den dag som kommer,
likasom den dag som flytt.

2. Frukta ej om mörka skyar
kring ditt huvud samlar sej!
Vet, din käre, trogne Fader
ock i stormen nalkas dej.

3. Vet, om glädjens solsken länge
skiner på din örtagård,
vissnar snart de ädla frukter
och dess mark blir torr och hård.

4. Nådens plantor, se, de fordrar
regn och solsken dag från dag.
I ett ständigt solsken växer
plantor av ett annat slag:

5. törnen som fördärvar jorden,
tistlar som dej stinger blott,
ogräs som förkväver grödan
och till ingenting är gott.

6. O så klaga ej då himlen
mulnar till ett nåderegn.
Står du inte under stormen
kvar i samme Faders hägn?

7. Klaga ej om trädens rika
lövverk skulle falla av,
kanske skymde det din utsikt
åt det hem dej Jesus gav.

8. Herren glömmer ej de sina,
räknar varje deras tår,
och på jordens höst och vinter
följer evighetens vår.
 

"Hurra för våren!" för 10 öre

I Gefle trycktes 1898 på Ahlström & Cederbergs boktryckeri en vårvisa - "Hurra för våren" - med text av "L.S." och "satt i musik för Sång och Orgel eller Piano af Jonas Andersson." Det facila priset var 10 öre (knappt 10 kr i dagens penningsvärde) och visan löd som följer:




1. Hurra för våren, vår gamle vän,
som äntligt kommit till oss igen!
Hurra för solen, som ler så varm
mot strand, som nyss stod så kal och arm!

2. Hurra för blomman, som sticker opp
sitt lilla huvud på kullens topp,
för lösta bäcken i dalens famn,
och vackra fjärilar utan namn!

3. Hurra för allt som fått liv på nytt,
sen snö och drivor och isar flytt!
Hurra för knoppande solig lund
med fröjd i gryende morgonstund!

4. Hurra för våren, som nu är här,
med allt vad den i sitt sköte bär!
Hurra för sångare utan tal
och muntra lekar i "grönan dal"!

Visan är ju en bagatell som väl knappt överlevde sekelskiftet, men den är intressant såtillvida som den är rent profan. Såväl Jonas Andersson som Lina Sandell intresserade sej även för rent "världsliga visor", men just deras samarbete var såvitt jag funnit helt inriktat på "den andliga genren" - med undantag av denna vårvisa, härmed ånyo publicerad fast denna gång mitt i höstrusket!

Jonas Anderssons enda psalmtext?

Att Jonas Andersson även skrev små dikter och inte bara musik står helt klart. Men då handlar det i regel om tillfällesvers eller småmoraliserande dikter för barn. Kanske nedanstående text - till en melodi av honom själv - är den enda andliga sång- eller psalmtext han skrev?

Anslaget är ju inte alltför roligt ("Fastän syndig och fördärvad") men den rubrik han själv satte var "Jag är skön, jag är ren, jag är rik!" Båda perspektiven behövs nog om man som kristen inte ska bli vare sej förtvivlad eller självgod. Men faktum är att första strofen saknas i den äldsta textversionen.

OBS: melodin och arrangemanget för manskör nedan är Jonas Anderssons eget, men styckets enda s.k. punktering är tillfogad av mej i enlighet med melodins tryckta version i Sionstoner 1907. F.ö. ska första- och andrabasen i styckets näst sista ton stämkorsas, d.v.s. att andrabasen ska ta den högre tonen (vilket  inte gick att visa med detta notprogram).





1. Fastän syndig och fördärvad
jag på jorden går,
är dock nåd åt mig förvärvad
och jag sjunga får:

2. Jag är skön, ty Jesu lydnad
och rättfärdighet
är min skrud, min himlaprydnad
i all evighet.

3. Jag är ren, ty jag är tvagen
uti Lammets blod
och - vad nåd! - till barn upptagen.
Ack, vad han är god!

4. Jag är rik, ty efter striden
blir min nådelön
evigt sälla himlafriden
och - en krona skön.

Nog har vi väl kors här i världen fått

Jonas i Ölsund skrev ju melodier mest till Lina Sandells sånger. Men även till andra texter, t.ex. den här som är av Charlotte af Tibell och som fanns med i den första upplagan av Sionstoner 1889 (dock ej med Jonas´ melodi):






1. Nog har vi väl kors här i världen fått,
nog har vi väl möda och strid,
dock måste en kristen bekänna därvid:
vi har det blott alltför gott!

2. När syndaförlåtelsens gränslösa skatt
dej skänkes för intet av Gud,
när du har fått Kristi rättfärdighets skrud,
må hjärtat ej då vara glatt?

3. Som gäster och främlingar vandrar vi här,
men leds av vår Frälsares hand.
Det felande barnet han tuktar ibland,
det tröttnande barnet han bär.

4. Själv var han ju frestad på jorden en tid,
han känner vår fiendes list.
Han hjälper det frestade barnet till sist
och ger oss sin seger och frid.

5. Han kommer till doms med en skara så stor,
en gång, då all tid skall ta slut.
Väl den som i Kristus då har kämpat ut,
lycksalig den själ som då tror!

6. Om här vi har njutit vad världen vet
att nämna som sällhetens höjd,
men inte i Gud fått vårt liv och vår fröjd,
i domen vad hjälper väl det?

7. Men trogna Guds barn, om din strid än var het,
om hjärtat än blödde därvid,
när du får gå in i din Herres frid,
är du mindre salig för det?

8. Du käraste Frälsare, herde så god,
barmhärtig och nådig oss var!
I döden, i domen, o var vårt försvar!
Oss hjälp för ditt dyrbara blod!

Text: Charlotte af Tibell, ngt bearb.
Musik: Jonas Andersson 1883 (32 år)

Käpphästryttaren

Även andra sidor av livet intresserade Jonas Andersson i Ölsund. Följande komposition "Käpphästryttaren" (där även texten eventuellt är av Jonas) är ett gott exempel på det!




Hopp!
Hopp!
Jag är en riddersman,
med svärdet vid min sida
jag drager ut att strida.
Med spjut i hand
och sköld på arm
- och hjältemodet i min barm.

De bläckskrivna originalnoterna är kompletterade med diverse blyertskladd. "Ändringarna föreslagna af Alb. Lindström" heter det i marginalen, man inte kan jag se ändringsförslagen som förbättringar. Därför har jag behållit Jonas´ ursprungliga intentioner.

(Generationskamraten och organisten i Jakobs kyrka Albert Lindström levde 1853-1935 och är idag kanske mest känd för melodin till Jag kan icke räkna dem alla)

Dödens ängel och Till mitt fosterland

Jonas Andersson i Ölsund skrev bland mycket annat musik också till en fosterländsk sång ("Till mitt fosterland") som knappast någon vill ta i sin mun idag. Inte för att den är nationalistisk på ett särskilt elakartat sätt, utan för att uttryckssätten genomgående känns så uttjänta.

Däremot passar melodin utmärkt till en både dikthistoriskt och även rent mänskligt vitalare text, nämligen psalmförfattaren, vältalaren och sedermera ärkebiskopen Johan Olof Wallins magnum opus "Dödens ängel" från 1834:





En gång dö, och sedan domen.
PAULUS

1. I Adams barn, som av jorden födens
och vänden åter till jorden om!
I ären mina, I ären dödens,
allt sedan synden i världen kom.
Jag står i öster
och når till väster;
och tusen röster,
I tidens gäster!
jag bär till eder med Herrans ord
från luft och lågor och hav och jord.

2. I bon och byggen, som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd en stund:
men fåglanästen
ej provet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo - 
och tyst blev sången, och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.

3. I gån och sucken, som duvor sucka,
för morgondagen, som I ej sett;
då oförtänkt, som en fallets lucka,
sig jorden öppnar för er med ett -
och I försvinnen
i plötsligt nedan -
och edra minnen
försvinna sedan -
och nytänd måne ur silversky
ser andra komma - och andra fly.

4. I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar...
men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som Skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.

5. Jag är den starke, som haver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten,
det är min anda, som susar kall.
De smittans ilar,
som rensa länder,
de nattens pilar,
som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur av koppar, ej sköld av stål.

6. Jag sveper vingen om nordanstormen
och rullar dynande våg mot strand.
Av statssystemer jag krossar formen,
och vrider viggen ur dundrarns hand.
Som nattens väkter
jag sekler jagar;
och mänskosläkter
och verk och dagar
som böljor välva sig för min fot,
tills sista böljan där lagt sitt knot.

7. Mot mig förlora sig vett och vapen,
mot mig ej lärdom och konst består.
Jag frihet ger åt livegenskapen,
och härskarviljan i järn jag slår.
Jag striden leder
- och härar falla;
de ligga neder,
de ligga alla,
och vakna ej vid larmtrummans bud,
men först vid domens basunaljud.

8. Min hand blott vinkar - och jorden sopas:
allt levande till det rummet far,
där intet öra hör namnet ropas
och ingen tunga sig rör till svar.
Min fot lustvandrar
och stjälper troner;
och Alexandrar,
Napoleoner,
de herrar fordne i höga loft,
där äro vordne en handfull stoft.

9. I låga jorden, på den de vandra,
på den de strida om rang och arv,
jag blandar släkterna om varandra,
jag lägger tiderna varv på varv.
I djupa natten
ej följer prakten,
och icke skatten
och icke makten.
En gång de ägas - en annan gång
de andras äro, som laga fång.

10. Ej ovan jord är en borg belägen,
som eder tryggar, I vandringsmän!
En egen egendom I ej ägen,
fast öppet fastebrev lytt på den.
Se, diademen
och sorgedoket
och purpurbrämen
och arbetsoket
sig nya huvuden sluta kring,
om nya halsar de slå sin ring.

11. I ären komna, I skolen gånga;
I haven här icke hem och hus;
i skolen bo i den staden trånga,
där sol och måne ej tända ljus;
där sköldemärket
i porten krossas,
och ur dagsverket
den trötte lossas,
och fångens länkar och hjärtats band
så spröda brista för samma hand.

12. Var är din moder? Var är din maka?
Då ha de vandrat den vägen bort,
på den de komma ej mer tillbaka,
på den du följer dem inom kort...
Ty skatten akta,
som Gud dig sänder!
Den halkar sakta
ur dina händer,
och ses ej åter av dig, förrän
du svara skall, hur du vårdat den.

13. Var är din broder? Var är din like?
Så frågar Herren dig då ej mer.
Då har du bröder, du spotske rike!
uti de maskar, du näring ger!
Och när de mätta,
som du, avlida,
skall efter detta
en mask dig bida,
som närs och lever, i evig tid,
uppå ett samvete utan frid.

14. Han bidar eder, som liknöjt skåden
en annans fall, blott I själva stån!
Som tro och fädernesland förråden
och med det heliga driven hån!
Som lagar vriden,
och hjärtan villen,
och oskuldsfriden
på lek förspillen!
Och ve blir slutet på hån och lek,
då hämndens vålnad sig reser blek.

15. Han bidar eder, I lögnens andar!
då tungan låder vid eder gom.
Åt redligheten sitt gift hon blandar,
och äran faller för hennes dom.
Men mot min glaven
I intet kunnen:
jag spärrar graven
och smädemunnen,
som nästa gång, se´n han målet mist,
för den skall svara, som dömer sist!

16. Rannsaken, dödlige! edra syften,
med bävan forsken er själs begär;
och rena händer och hjärtan lyften
till den, som vet vad i mänskan är.
I till den orten
dock skolen lända,
där över porten
till tidens ända,
det skrevs oryggeligt, det beslut:
Här var går in, och går ingen ut!

17. Er jorden slukar, med värv och planer,
och lycker åter sin mun igen,
om likt favoner, om likt orkaner,
I vederkvickt eller härjat den -
men ej av jorden
ert mått begären:
ty det I vorden
och det I ären,
det verket, eder blev anbefallt,
den Ende känner, som känner allt.

18. Vad Herren äskar, till dig han sade,
han mätte ut för ditt vandringslopp
vad du, o mänska, att bära hade,
och vad du hade att fylla opp.
Han kraft beskärde
till vad du borde,
och vishet lärde,
att rätt du gjorde,
om blott du hörde i lydigt bröst
den store, helige Andens röst.

19. Hör anderösten, den klara, djupa,
och i hans ärende upprätt gack;
du se´n ej spörje, om du skall stupa,
ej heller sörje för världens tack!
Du fylle kallet -
och frukte icke!
Ur själva fallet
du uppåt blicke!
Så skall dig fatta en änglahand
och stilla föra dig till ditt land.

20. Gack trygg, i styrkan av ädel vilja,
igenom provets och mödans tid!
Så kan dig världen från lyckan skilja,
men ej från dygdens och sinnets frid;
så kan i jorden
väl kroppen myllas,
dock gudaorden
på andens fyllas:
Du trofast var intill dödens dag;
nu, gode tjänare, lönen tag!

21. Gör rätt åt alla, och lindra nöden,
och trösta sorgen, varhelst du kan!
Försvara sanningen uti döden,
och vinn som kristen, och fall som man!
Ej jordisk vinning
till lön du tager,
ej kring din tinning
en snarblekt lager
men, ljus och evig och skön och hel,
de sälla heligas arvedel.

22. Vad vore tron, om den icke låge
en klarögd pärla på hjärtats grund,
och upp till himmelen stilla såge,
då skalet brister i mogna´ns stund?
Den sköna vilan
gör slut på plågan...
och - blixtrar bilan,
och flammar lågan,
martyr! se himmelen öppnar sig,
och kronan räcker Försonarn dig!

23. Vad vore dygden, om livet vore
med stoftets flämtande gnista släckt?
Du förste Gustaf! Du andre store!
Du frie, modige Engelbrekt!
Och alla visa,
och alla ömma,
som mänskor prisa -
och mänskor glömma!
Vad vore ömhet, förstånd och kraft,
om endast graven till mål I haft?

24. Vad vore äran, som till er ropar
att vörda plikten - att dö för den -
om hon berodde av fala hopar
och deras falare huvudmän?
Nu strålar friden
från hennes anlet,
om också tiden
en suck föranlät,
ty tiden stänker ej upp sitt damm
till stjärnegatan, där hon går fram.

25. Vad vore lyckan? Vad vore glädjen,
i kärleksringen, så ljuv och ren,
om, när den bryts, I ej återkedjen
dess brutna länkar vid hoppets sken?
Så ödeblivet,
o hjärtan såta!
Vad vore livet?
En olöst gåta,
ett obarmhärtigt Uriebrev,
som Gud i vrede för mänskan skrev.

26. En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonatan ifrån David går,
och pressat bröst i en suckan brister,
som ingen tröst i all världen får!
Och Rakel gråter
de kära späda
och sig ej låter
av något gläda;
ty ute är med vad dyrast var
för hennes hjärta och hennes dar.

27. Men Gud är kärleken. - Lugnen eder,
betryckta hjärtan, och fatten hopp!
Det korn, I laden i jorden neder,
i gyllne skördar skall spira opp!
O, vad I laden
med sorg i graven,
vad kärt I haden,
vad kärt I haven,
det är ej borta - men dock ej där,
det är hos Honom, som evigt är!

28. I Honom lever allt liv, och röres
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det, som föres
till andra boningar av Hans hus.
Se genom dimman,
du barnasinne!
När även timman
för dig är inne,
så kallar Fadern. Emellertid
med trohet verka och tåligt lid!

29. Dröj, lik Maria, med känslor rena,
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena,
där nåden blickar till ångern ned!
Johannes! slut dig
till Vännens hjärta!
Han tager ut dig
ur tvång och smärta,
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.

30. Väl dem, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt!
Som älskat mycket, fastän de felat!
Dem varder mycket ock efterskänkt.
De här ej blevo
allt vad de skulle;
men änglar skrevo,
så kärleksfulle,
vad genom dem, uti minsta mån,
den världen glätt, som de kommo från.

31. De hava hållit sig vid det ena,
att frukta Herran, och intet mer:
de hava tvagit sin' kläder rena
uti det blodet, som oskuld ger.
All strid är lyktad,
all synd förlåten,
och oron flyktad,
och stillad gråten.
Den store Fadren vet deras namn —
och trötte sjunka de i Hans famn.

32. Så fridfullt de uti Herran somna,
så fröjdfullt hälsa de Herrans dag:
De ur bedrövelse äro komna
och undan ödenas alla slag.
Ej mera fångna I jordebanden,
de äro gångna,
så talar Anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följa dem.

33. De äro gångna! De gingo tida
till rätta hemmet i Fadrens hus.
De skola bo i den staden vida,
där sol och måne ej skifta ljus:
Ty klara solen
är Han, som råder
från höga stolen,
och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick -
och liv och salighet är Hans blick!

34. Och rum för alla, som tro och hoppas,
för alla rum uti himlen är.
Och som när fikonaträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
alltså I kännen,
då dagen svalkas,
hur Himlavännen
till eder nalkas,
och för till rummet, som Han berett,
där I med honom förbliven Ett.

35. Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer Han och förlossar eder,
vars makt är såsom Hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna . . .
de verktyg nötta,
en stund de domna . . .
En annan stund, till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp.

36. Och ny är himlen, och ny är jorden,
och ny är himlens och jordens son,
och saknar icke, odödlig vorden,
det trånga hemmet, han kom ifrån.
Det är försvunnit,
det är förvandlat -
men Tro, som vunnit!
men dygd, som handlat!
I haven lotten åt er beredd,
av låga sinnen ej hörd och sedd.

37. Då äro torkade alla tårar,
då äro helade alla sår.
Ej mer, på travar av lik och bårar,
med fackla nedvänd och släckt, jag står.
Jag facklan vänder -
och i detsamma
den åter tänder
vid livets flamma,
och blandar, evig seraf, min ton
i eder lovsång vid Ljusets tron!

Varje dag sin omsorg har

En föga originell men fullt tjänlig melodi skrev Jonas Andersson till följande text av Lina Sandell, om vilken väl ungefär samma omdöme kan fällas som om melodin. Samma tema har hon ju behandlat på ett långt fylligare och mer minnesvärt vis i klassikern "Blott en dag". Men även denna sång förtjänar att bevaras - på nätet åtminstone! Och framför allt att bedjas.




1. Varje dag sin omsorg har,
men allenast sin.
Morgondagens omsorg är,
Herre, din, ej min.
Lär mej då att dag från dag
lämna allt åt dej,
viss, att du i stort och smått
sörja vill för mej.

2. Varje dag sin börda har
men allenast sin.
Nästa dag kanhända är
den ej längre min.
Kanske har du innan dess
helt den lyftat av,
eller tagit bort just det
som dess tyngd den gav.

3. Varje dag sin lättnad har,
men allenast sin.
Morgondagens gåva är
inte ännu min.
O men Jesus, lär mej då
att var morgon fly
till den nåd, som varje dag
över mej är ny!

Text: Lina Sandell
Musik: Jonas Andersson

Det är så tryggt att vara

En av Jonas Anderssons finaste melodier skrev han 15/12 1900 till denna sång av Gustaf Emanuel Beskow (senare mest känd som prästen i Blasieholmskyrkan). Den publicerades 1907 i Sionstoners andra omarbetade och utökade version som alternativ (b-melodi) till en melodi av Leonard Höijer, vars "Harmonilära för Dilettanter" tillhörde Jonas Anderssons musikbibliotek. Sedermera (Sionstoner 1935) blev Anderssons melodi allenarådande. Varken text eller melodi kom dock med i Sionstoner 1972.




1. Det är så tryggt att vara
i nådens fasta borg,
där når mej ingen fara,
där räds jag ingen sorg.
Och denna borg du är,
o Herre Jesus kär!

2. Mej hämnden inte hinner
i din försonings famn.
I striderna jag vinner
i kraft utav ditt namn.
Du ger mej sköld och skydd
tills stridens dag är flydd.

3. Må ingenting mej rycka
ut ur din trogna hand!
Må ingen jordisk lycka
mej fängsla med sitt band,
att jag så glömmer dej.
Nej, bli du allt för mej!

4. När stormen stark ses vina
och faran kring mej går,
håll då min hand i dina
så jag mitt prov består.
Och när i dej jag dör,
mej evigt saliggör!

Albert Engströms snälla niddikt om Jonas Andersson

Efter en vacker kväll i Ölsund med notstudium och gofika har jag nöjet att delge läsekretsen följande dikt, skriven av Albert Engström (1869-1940) till en karikatyr ritad av högst densamme, föreställande Jonas Andersson i Ölsund:

Detta är Jonas Andersson, född i Ölsund och Forsa.
Vilka symboliska namn! Du dig slickar om munnen och tänker:
Bodde jag törstige där, bort det, att candidam togam
axla jag skulle som han och manus prensare och låta
gubbarna välja mig ut att sitta och plågas i riksdan.
Nej! Vid ölsundet bleve jag kvar och läskade strupen.

Andersson också är född i Forsa församling och hemvan.
Adertonhundradefemtioett han skådade ljuset,
född av sin moder en dag i regniga månaden martio.
Bibliska och Katekes var hans fröjd att läsa och lära,
såsom det anstår ett barn som strävar mot samhällets höjder.
Riksdagsman blev han som ovan är sagt och voterar och ävlas.

Utomhusföredrag om Jonas Andersson i Ölsund - fast i Fränö

På Forsadagen imorgon (den 10 augusti) kommer bloggaren 14.00-14.40 att hålla ett litet föredrag om Jonas Andersson i Ölsund - fast inte i Ölsund utan på Fränö forngård. Vid lämpligt väder håller vi till utomhus. Välkomna!

När Lina Sandell gästade Ölsund

"Det var en högsommardag på 1880-talet! Hos "riksdagsmans" [J.A. blev dock ej riksdagsman förrän på 1890-talet, bloggarens anm.] var det fejat och fint i var vrå, ty man väntade storfrämmande! Blomsterrabatterna på gårdsplanen stodo i sitt flor. Provinsrosorna doftade, och alla små blå och gula kantblommor lyste i solen. - Fru Stina, den vänliga värdinnan, rågad upp läckert bakverk i skålarna på det pyntade kaffebordet. Nu syntes den stora roddbåten, förd av två raska drängar, närma sig land...

Vem väntade man?

Jo L.S:, den högst älskade "modern inom den andliga sångens rike", hon, vilkens namn vid denna tid bars över de nordiska länderna, - ja, ut till hednavärlden - - hon skulle idag gästa Ölsundsgården.

Generalkonsuln och nykterhetstalaren C.O. Berg och hans fru, Lina Berg f. Sandell, voro ute på föredragsresa i Norrland och gjorde i det vackra sommarvädret en avstickare till "Vårvisans" och "De gröna ängarnas" kompositör.

När båten kom så nära, att man ömsesidigt kunde vifta glada hälsningar, gjorde den med ens stopp! .... Den var tungt lastad och hade kört fast i det långgrunda inloppet.

Och hade ej så skett, så hade inte den "historiska" händelsen timat, vilken ännu bevaras som ett strålande blad i Ölsunds familjekrönika, nämligen den, att fader Jonas sprang ut i vattnet, lyfte L. S. ur båten och bar henne på starka armar till stranden! - -

Vad sedan hände - huru övriga passagerare bärgades - huru dagen förflöt under sång och musik och sommarglad stämning - - därom kunde vi alla göra oss en livlig föreställning!

Men säkert lockade det lätt fram ett leende, när L.S. någon gång erinrade sig sitt imposanta intåg på Ölsundsgården."

Ur tidningen "Julottan" 1925 av Anna Lindegren, Hudiksvall

Melodi till en nattvardspsalm av Lina Sandell

Här följer ännu ett exempel på hur Jonas Andersson axlade Oscar Ahnfelts (1813-1882) mantel som melodimakare åt den fortsatt produktiva Lina Sandell - den här gången är det en nattvardspsalm, senast omtryckt i församlingssångboken Lova Herren (BV-förlag 1987), här med lätt bearbetad text:



1. Du bjuder mig, o Jesus, till ditt bord,
och se, jag kommer på ditt eget ord!
Men när inför ditt ansikte jag träder,
o, kläd mig själv i dina högtidskläder!

2. Gör din rättfärdighet så helt till min,
som du en gång min synd gjort helt till din.
Ja, må din laguppfyllelse och lydnad
för evigt bli min salighet och prydnad.

3. Och i det bröd och vin du räcker mig,
låt mig i tron på nytt få motta dig
till evigt liv, till verklig trosförening
med dig i fullaste och högsta mening.

4. För mig, för mig du gav ditt eget liv,
för mina synders skull - o Herre, giv
att jag må fatta något av de orden
som öppnar himlen redan här på jorden!

5. För mig du offrad blev på korsets stam,
ett heligt, felfritt och gudomligt Lamm.
För mig har du fullbordat hela lagen
och fört rättfärdighet och frid i dagen.

6. Så låt ej otron nu få hindra mig
att fira glädjefest i tron med dig!
Förlåt och hjälp - välsigna och bevara
och mer och mer dig själv för mig förklara!

Text: Lina Sandell 1885 (53 år), ngt bearb.
Musik: Jonas Andersson 1886 (35 år)

Sjung en liten sång

En av Jonas Anderssons mest sjungna melodier är denna trallvänliga som gjordes till ritläraren Fredrik Engelkes glada text "Sjung en liten sång". Denna text sjöngs tidigare till en vacker men molltonad folkmelodi, och man förstår att Jonas ville skapa en melodi som ännu mer framhäver textens glättighet:




1. Sjung en liten sång! 
Det kan mången gång 
alla dina bördor lätta. 
Är du trög och kall, 
sjung i alla fall! 
Kort är tiden efter detta. 
Se på Jesu kors, där hängde han för dej, 
hur ska då hans kärlek kunna ändra sej? 
Sjung en liten sång! 
Det kan mången gång 
alla dina bördor lätta. 

2. Sjung på barnavis 
Herrens lov och pris! 
Änglar stämmer in i sången. 
Inför Lammets tron 
höjs nu samma ton. 
Lammets sång är känd av mången. 
Är han inte värd att evig ära ha, 
som oss friköpt med sitt blod - halleluja! 
Sjung på barnavis Herrens lov och pris! 
Änglar stämmer in i sången. 

3. När jag tröttna vill, 
skyndar Jesus till 
för att mej och bördan bära. 
Kommer jag i nöd 
får jag hjälp och stöd, 
ty min Jesus är mej nära. 
Beder jag, så vet jag: Jesus hör min bön. 
Lider jag med honom får jag kronan skön. 
När jag tröttna vill 
skyndar Jesus till 
för att mej och bördan bära. 

4. Tänk en sådan vän, 
som så älskar den 
som gjort honom sådan smärta! 
När för Gud han står 
med de djupa sår, 
bär han mej uppå sitt hjärta. 
Ingenting skall skilja mej från honom mer, 
han är min och jag är hans vad än som sker. 
Tänk en sådan vän, 
som så älskar den 
som gjort honom sådan smärta! 

5. Där i himmelen 
får jag se min vän 
bland de frälstas stora skara. 
Där jag salig står, 
där jag säga får: 
Herre, här är gott att vara! 
Där ska jag av nåd bli Herren Jesus lik, 
himlens glädje gör mej outsägligt rik! 
Där i himmelen 
får jag se min vän 
bland de frälstas stora skara.